Erik och skridskorna
Jag heter Erik. Jag bor i en liten stad i Sverige. Jag tycker mycket om min stad. Här finns nästan allt jag behöver: matbutiker, ett sjukhus, ett café, en skola och några restauranger. Men det finns ett problem. I min stad finns det ingen ishall.
Jag älskar att åka skridskor. Det är det bästa jag vet. Eftersom det inte finns någon ishall, brukar jag åka skridskor på en liten sjö nära mitt hus. Sjön är inte stor, men för mig är den perfekt.
På vintern åker jag dit nästan varje dag. Ibland är det mycket snö på isen, och då måste jag ta bort snön först. Mina vänner säger att jag är lite galen, men jag tycker bara att skridskor är väldigt roligt.
Tidigt på morgonen, innan jag går till jobbet, tar jag mina skridskor och går till sjön. Oftast är jag ensam där. Ibland ser jag några fåglar vid vattnet. De tittar alltid nyfiket på mig.
Varje gång jag kommer till sjön, sätter jag på mig mina skridskor och säger: “Nu börjar dagen!” Sedan åker jag runt på isen. Jag åker inte så länge, bara i femton minuter. Efteråt tar jag av mig skridskorna, dricker lite varmt te och går hem.
Men idag är något annorlunda. När jag kommer till sjön ser jag inte isen tydligt. Jag tänker att det bara är lite vatten på isen. Jag sätter på mig skridskorna och tar ett stort steg framåt.
Plötsligt försvinner min fot ner i vattnet. Det finns ingen stark is kvar! Jag faller på rumpan och blir helt våt. Det är mycket kallt.
När jag tittar upp, ser jag fåglarna vid sjön. De låter högt och tittar på mig. Jag tror nästan att de skrattar åt mig.
Kanske tycker de också att jag är galen i skridskor.
